Man förväntas att endast föröka sig för statens bästa men att knyta sig an sina barn på riktigt är inte ens att tänka på. Det talas om platser bortom Världstaten men de är bara myter, ungefär som när vi berättar om Atlantis och Eldorado för våra barn. Den liknar 1984 på många sätt – vilket faller mig precis i smaken. Kallocain är ett bra exempel på den sorts berättelse jag direkt tänker på när jag hör ordet 'dystopi'.

Men samtidigt som framgångarna är stora när det gäller sanningsdrogen börjar Leo Kall sakta men säkert inse att det är många som har önskningar och begär bortom Världstatens hårda, känslolösa styre – och snart finner han sig själv i en kamp mellan vad huvud anser vara rätt och vad hjärtat vill.

Han har skapat en sanningsdrog som tvingar personen att säga precis som det är utan några lögner eller hemligheter. Leo Kall är en kemist i Kemistaden 4 som arbetar för att förbättra effektiveten när det gäller att hitta och sålla ut Världstatens illojala eller fientliga invånare. One of the ideas that struck deepest for me is how increased state security doesn't make people feel safer or bring them together but rather increases their fear and separates them by making them fear each other. Lot of things to think about, lot of angles. The ending made little sense to me given the character development but perhaps there was a point in that. Its quite a complicated tale and maybe a little is being lost in translation at times as some elements can be hard to follow. This cognitive dissonance is just one of the confused or complex elements of the story. Its main character is a strange sort of combination of the protagonists of We and 1984, in that like the guy from We he's quite happy as part of a dystopia but also like Winston Smith he's terrified of everything. So this is a philosophical dystopia kinda half-way between and 1984.

Kallo cain